emwu.blogg.se

När jag inte kan skriva det här till dig personligen, så väljer jag att göra ett blogg inlägg om det.

Jag kan inte skriva till dig av flera anledningar.. det finns mod men inte tillräckligt för att ta och kunna läsa det du skulle ha svarat. Om du nu skulle göra det över huvudtaget. Jag har mot allt jag trodde på faktiskt raderat ditt nummer och facebook känns bara så B, framförallt när du tagit bort mig som vän. Men den största anledningen är nog egentligen att vi två, vi har ingen kontakt. Och jag tror att det är precis så jag vill ha det även om jag samtidigt har massvis med saker att säga dig. Konstigt va?

Låt mig börja med att skriva ner hur allting började att vårt första möte var början på något fint utan att vi riktigt visste om det själva, alla såg, men inte vi. Vi var fega och lät personliga problem gå ut över ett oskyldigt förhållande och att bo på varandra dygnet runt skadade bara oss mer och mer vi kunde skrika och bråka i timmar på slutet.. hör du hur sjukt det låter? Och vill du veta något som är lite sjukare ändå?

Att om två dygn så är det 1 helt jävla år sedan som jag fick turen att kalla dig min pojkvän. Kommer alltid bära med mig känslan av när resten av världen fick veta och jag log som en idiot när du ändrade din relationsstatus. Stoltheten av alla dom låtarna du gjort om mig till mig. - lyssnar fortfarande på dom ibland. Eller våran första kyss.. vi sprang upp i skogen i spöregn la oss på marken och det tog inte lång stund innan du luta dig över mig för att du kände att du måste få det gjort nångång. Men det finaste var nog att med dina läppar mot mina så sluta det regna och solen kom tillbaka med en regnbåge, kommer du ihåg? Det händer bara en på miljonen.

Fast jag vet att mitt bland allt det bra vi hade fanns det saker som vi blunda för. Saker som tog död på oss lite mer för varje dag som passera och det var inget vi märkte av förns en av oss inte klarade av mer en dag. Det negativa tog över så hårt att jag hellre lämnade glasbitarna krossade än riskera att skada mig själv genom att försöka sätta tillbaka dom till nåt helt igen. Det var inte värt det och jag trodde jag skulle överleva. Det gjorde jag också! Cirka ett halvår gjorde jag inget annat än att endast försöka vara din vän men gav upp eftersom du hade känslor som aldrig skulle hålla för en vänskap det skulle bara gå åt helvete och det var vi överens om. Jag smutskastade dig och tyckte inte du borde bry dig så mycket, bad dig sluta kämpa men tänkte inte på vad det kunde få för konsekvenser. Du vägra förstå att det var över och jag skaffade ett svin till pojkvän efter dig framför dina ögon, kastade upp det i ansiktet på dig. Och jag kan inte låta bli att tänka på att det är mitt fel att du träffade en ny strax efter det, jag skulle aldrig tagit med dig dit. Men vet du ärligt talat vad det är som stör mig allra mest? Att jag i flera månader kämpade för att du och jag skulle få ha kontakt när vi äntligen blivit stabila som vänner, du var det ända exet jag fortfarande haft tillit och respekt för. Skillnaden på oss visades tydligt du valde bort våran kontakt bara för att hon tagit platsen som flickvän i ditt liv. Det är sånt som känns för jag trodde jag visste vem du var.

Ytterligare flera månader hade jag sånna tillfällen då det inte fanns någon annan än dig som gällde, du är enkel att prata med du är den som kan mig ut och innantill. Det handlade aldrig om att vilja ta dig tillbaka eller något alls i den stilen, det ända som fanns i tanken var hur lite du brydde dig när jag behövde dig som mest och det fanns inget som helst sätt att få kontakt med dig längre, jag försökte verkligen. Jag fick tacka och ta emot hur läget så ut vad hade jag för val.

Du hörde av dig tillslut, stirra på displayen och fatta precis ingenting.. vi börja prata och träffades nästan direkt hon fanns inte kvar i ditt liv sa du och du intala mig så mycket. När det bokstavligen kom en kyss emellan snacket om hur våra liv rullar nu så kom allting tillbaks. Hade inte kysst dig på nästan ett år och vi var båda två berädda på att ta risken och satsa på oss en gång för alla på nytt. Det verka bra men gick åt helvete lika fort.

Sista samtalet och beskedet du gav mig då så vändes hela min värld upp och ner. Sen kommer jag aldrig förstå hur du hade mage till att ringa mig några dagar senare för att berätta hur mycket ditt hjärta slog för henne och att det ända rätta var att välja henne framför mig. Personligen tycker jag att du gjorde ett val som du kommer ångra gissa varför? Det sägs att det inte går speciellt bra för er två iallafall och jag vet inte ens om jag ska skratta eller gråta faktiskt. Jag tror att jag borde skratta, vara nöjd, och inte drabbas av det. Men du känner mig så på något skumt sätt bryr jag mig..?

Även om jag skulle kunna både döda och dö för dig så är det inte värt allt slit längre, du ger mig så himla lite att jobba med. Du pratar inte med mig för jag bad dig låta bli och när du väl gör det är det bara sånt som menas för stunden. Det är inte samma kille jag blev kär i. Ville meddela dig om allt jag inte kan skriva privat och även om jag kan sakna dig ibland så vet vi båda två att det är dags att säga hejdå. Vi lider bara, vi skadar och plågar varandra helt i onödan. Jag vill mer än mycket annat att det ska funka men det gör det inte så antar att det blir bättre på skillda håll för bådas skull och är det menat att va annorlunda så kommer det visa sig sen. Jag ger det tid.

Och, idiot som jag är kommer jag säkert förlåta dig en dag. Igen.